Brätte - en stad växer fram

Detalj av den modell över Brätte stad. Modellen är tillverkad av Sören Elmqvist. Foto: Lennart Andersson

Vid mitten av 1500-talet hade en fast bebyggelse börjat etableras vid södra Vassbottenviken. Platsens betydelse som omlastningsort okade i betydelse och på 1580-talet fick orten stadsprivilegier under namnet Brätte.

Namnet Brätte, vilket antas komma från ordet ”bratt” som på dalbomål betyder backe eller brant och hänsyftar till platsens läge i backen från Grytåsberget ner mot Vassbottenviken, nämns i de skriftliga handlingarna för första gången 1556. I Skara stifts räkenskaper omtalas då beskattning av en ”kyrkoäng vid Brätto”.

Under 1550 – 60-talen användes ofta både namnen Vassända och Brätte för samma plats men efterhand blev Brätte det gängse namnet för handelsplatsen vid Vassbottenviken och Vassända kvarstår som sockennamn. Detta namnbyte tros hänga samman med att godstransporterna över Vänern och längs Edsvägen intensifierades och att det som följd härav uppkom viss fast bebyggelse vid marknads- och omlastningsplatsen.

Att transporterna av varor över Vänern och längs Edsvägen ökade vid mitten av 1500-talet berodde till stor del på skiftningar i den svenska utrikespolitiken. Sedan Gustav Vasas befrielsekrig hade Sverige en tyngande statsskuld till det mäktiga Lübeck. Dessutom ägde lübeckarna vidsträckta handelsprivilegier i Sverige. För att minska beroendet av Lübeck närmade sig Sverige de holländska köpmännen. När sedan Danmark gick i krig med Lübeck 1534 ställde sig Sverige och Holland på danskarnas sida. Efter krigsslutet enades Sverige, Danmark och Holland, år 1541, om ömsesidiga lättnader i handeln rikena emellan. Detta innebar bland annat en ökad holländsk handel och sjöfart till Sverige, något som i sin tur bidrog till att öka varutransporterna över Vassända. Handelsledens betydelse stärktes ytterligare under 1550-talet då Gustav Vasa ville främja en svensk direktexport av järn till bland annat Holland, Frankrike och Spanien. Dessutom fick den enorma sillperiod som inleddes i Bohuslän 1556 betydelse för ekonomin, även för en handelsplats som Brätte.

Gustav Vasa hade redan 1544 i ett brev till Gustav Olofsson Stenbock talat om anläggandet av en stad med ett befäst slott vid Vassända. Detta visar inte endast på platsens gynnsamma läge för handel utan även på dess utsatta läge för fientliga härjningar. Det närliggande landskapet Bohuslän tillhörde vid denna tid Norge och Norge lydde i sin tur under den svenska arvfienden Danmark. Det utsatta läget till trots kom aldrig planerna på en befästning att genomföras, troligen mycket på grund av att en stark stad vid Vassända skulle innebära svår handelskonkurrens för Nya Lödöse.

Under de närmaste åren fortgick dock planerna för anläggandet av en stad vid Vänerns sydspets. Gustav Vasa och hans efterträdare Erik XIV riktade redan nu blickarna på Huvudnäs, platsen för nuvarande Vänersborg. Detta område skulle ur militärstrategisk synpunkt vara betydligt lättare att försvara än Brätte. Gustav Vasa ansåg 1560 att invånarna i det då nedbrunna Lidköping borde flytta över till Huvudnäs för att där återuppbygga sin stad. Huvudnäs var dock frälsegods i riksrådet och greven Svante Stures ägo. Efter vissa förhandlingar upprättades 1562 ett bytesbrev, där Sture erhöll Stegeborg mot att han överlät Huvudnäs till Kronan. Anmärkningsvärt är att endast halva denna bytesaffär gick igenom. Stegeborg övergick i Stureättens ägo samtidigt som de behöll Huvudnäs som frälsegods.

Trots dessa byggnadsplaner verkar inte Brätte expandera något nämnvärt under denna tid. I ett brev 1579 uttalade sig riksdrotsen Per Brahe om vikten av att upprusta Gamla Lödöse och även göra så att ”Brette komme något för sigh”. Denna önskan grundade sig i att en stor del varor från Dalsland, Värmland, Åse och Väne härader försåldes i de norska köpstäderna Tönsberg och Uddevalla. Ett eventuellt upprättande av köpstäder i Gamla Lödöse och Brätte skulle kunna förhindra att en stor del av dessa varor försvann ut ur riket. Per Brahe förstod att Nya Lödöses borgare genast skulle protestera mot anläggandet av konkurrerande städer. Han förekom dem dock och påtalade att de norska städerna Marstrand och Kongahälla låg dem närmare än vad både Gamla Lödöse och Brätte gjorde. Dessa nya städer skulle med andra ord ta upp en handel, som ändå gick Nya Lödöse förbi.

Riksdrotsen Brahe såg även till de militärstrategiska aspekterna. När svenskarna förde sin handel i de norska köpstäderna, menade Brahe, att de där blev ilurade falska och illvilliga rykten om den svenska överheten samt ficks att lämna uppgifter om svenska militära förhållanden. Dessutom tvingades de svenskar som bodde i de norska städerna att arbeta med dessa städers befästningsverk, en arbetskraft som de svenska städerna gick miste om. I sitt brev omnämnde Brahe Brätte dels som ”fläck” och dels som ”stad”. Det förra epitetet bör vara det riktiga eftersom han samtidigt påpekade att båda orterna, Gamla Lödöse och Brätte, ”motte icke såå slett liggie ödhe”.

Det första dokument, som mer detaljerat beskriver förhållandena i Brätte, är en ansökan från invånarna om befrielse från ”ryssegärden” - en pålaga att inkvartera ryska krigsfångar. Brevet, vilket är odaterat, tros vara skrivet omkring 1580. Häri beskriver brätteborna sin ort som inte alls varande ”någon köpstad utan en skeppshamn vid Vänerns ände, där Lödöse borgare och Lidköpings borgare hava sina bodar till sitt gods förvaring när de skola över Edet”. Vidare heter det i brevet ”därföre bor där ingen köpman utom en man, nämligen Algot, han brukar någon köpmanshandel och därför håller han Kungl. Majt:s folk med öl och mat ….. så haver Algot utgivit till en rysk bojar 1 tunna rågmjöl, 1 pund smör, 1 lispund fläsk, reda penningar 8 marker”.

Det omtalas vidare att här bor en kopparslagare, en skeppare som äger en skuta, en arbetare kallad ”Lille Anders”, Jon i Messewijg, tre värnlösa kvinnor samt Kungl. Maj:ts proviantskrivare. Dessa personer med familjer bör göra cirka 35 bofasta invånare i staden. Dessa avslutar skrivelsen med att beskriva sig som ”fattige folk på denn bergsklippa vi bor”.

Nu måste man naturligtvis se detta dokument för vad det är, en begäran om befrielse från en pålaga och som sådan beskriver den förmodligen ortens folk i den fattigaste dager. Frånsett detta ger innehållet av skrivelsen ändå en bild av en mycket ringa handelsort.

Dock torde Brätte inte långt härefter ha erhållit stadsprivilegier, vilket kan utläsas i en skrivelse till 1587 års riksdag. I denna står Brätte tillsammans med Nya Lödöse, Lidköping och Skara omnämnd som köpstad. Skrivelsen gäller denna gång ett klagomål på Karlstads och Mariestads borgare vilka ”drage Brätte och Nylösa förbi med theras warur til Konghälle, Marstrand och Uddevalla”.

Nu kanske man kan tro att det inte innebar någon större förändring när den lilla handelsplatsen fick sina stadsrättigheter men om man betraktar dåtidens lagar rörande handel och hantverk finner man att det hade en avgörande betydelse. I kung Kristoffers landslag av år 1442 infördes förbud mot så kallat ”landköp”. Detta innebar att all handel och hantverk, med några få undantag, endast skulle få föras i städerna. Bestämmelserna var mycket hårda. En arbetskarl på landet fick exempelvis inte köpa säd av sin husbonde hemma på gården.

Bonden var tvungen att frakta säden till staden, betala tull vid stadsporten och sedan på torget sälja åt sin arbetskarl. Nu följdes naturligtvis dessa regler inte alltid så strikt. Som exempel kan tjäna ett brev från Nya Lödöses borgare till kung Sigismund, där de klagade på det omfattande landköp som borgare i Brätte bedrev. Det omtalas att brätteborgarna olagligt köpte upp varor ute på landsbygden för att sedan smuggla dem över gränsen till Norge för försäljning.

Även om Brättes första stadsprivilegier inte är bevarade kan man av skrivelsen från brätteborna 1580 och anteckningarna från 1587 års riksdag sluta sig till att man vunnit stadsrättigheter någon gång mellan dessa år. Privilegierna hade i så fall utdelats av Johan III. Det främsta skälet till att Brätte erhöll status som stad torde vara den kraftigt ökande järnexporten. Vid 1500-talets slut skedde en markant uppgång i stångjärnstransporterna från Värmland och Dal till Älvsborg för vidare transport till utlandet. År 1590 utskeppades från Älvsborg till Tyskland, Holland, Danmark, Skottland och Spanien sammanlagt 2172 skeppund, cirka 296 ton, järn. Till detta kommer dessutom en ansenlig mängd timmer och andra skogsprodukter som fraktades via Brätte och Edsvägen.

Brätteborna hade sedvunnen ensamrätt till frakterna längs Edsvägen ner till Åkersström samt ägde flera vänerskutor, så kallade bojorter. Man var därför en viktig länk i exporthandeln, särskilt då Älvsborg, vi Göta älvs mynning, vid denna tidpunkt var landets enda utskeppningshamn vid Västerhavet eftersom såväl Halland som Bohuslän lydde under den danske kungen.

Senast uppdaterad: 2018-08-09 11:05