En väg leder till en stad
Redan under tidig medeltid brukades vägen mellan Vänerns sydspets och Åkerström för transorter förbi vattenfallen vid Rånnum och Trollhättan. Den så kallade Edsvägen fick betydelse för svensk export och en förutsättning för staden Brättes existens.
Den ekonomiska grundvalen för den framväxande staden Brättes existens vilade på varuomlastningarna samt godstransporterna längs Edsvägen. Att denna färdväg var av mycket hög ålder framkommer i några av de äldsta skriftliga källorna som berör Västsverige. Edsvägen nämns den redan på 1200-talet som ”Gamlastigh” och färdvägen från Dalsland över Vassända vidare mot Skara omnämns i Olof den Heliges saga då den isländske skalden Sigvat Thordsson år 1018 färdades denna sträcka på sin väg till Ragnvald Jarl i Västergötland. Vassända utgjorde således en viktig knutpunkt i kommunikationshänseende.
I och med de ökade godstransporterna under 1500-talet blev det viktigt att se över vägnätet så handelsfolket och andra på ett smidigare sätt kunde ta sig fram. I fogderäkenskaper för åren 1529-33 framgår att man under denna tid förde 76 skeppslaster järn, hudar, skinn, talg, timmer och tjära till Vassända för transport via Edsvägen till nya Lödöse. I samband med upprustningen av vägen Älvsborg – Bergslagen nämnde Gustav Vasa i ett brev 1559 att man ytterligare skall underlätta för de resande genom att ”wedh Bretthe och flerstädz ther någett godz skall bliffve framfördt, att ther kröger [krogar] måtte bliffve upprättade, så att de vägfarande finge till köps hvadt de både till sich och häster kunne behöfve”.
Transporterna längs Edsvägen gick i många fall med hästdragna släpor, ett par störar eller medar, på vilka varorna lastades för att sedan dras och släpas efter hästen. Detta var ett transportmedel som slet vägen så hårt att det tidvis var nära nog omöjligt för vagnar att trafikera den. Folk och hästar hade ett mycket slitsamt arbete på en väg som oftast mer var att likna vid ett lerdike. Att problemen med väghållningen var stora framkommer bland annat 1639 i en resolution från förmyndarregeringen: …vägarna på Dal såväl som mellan Brätte och Strömmen äro så djupa och slemma att den resande icke utan besvär, fara och vedermöda kan komma där fram…”.
De så kallade edsbönderna, som ombesörjde transporterna, var inte alltid sedda med så blida ögon då deras leverne i flera fall betraktades som ogudaktigt. Inte minst vände sig kyrkan mot deras gräsliga svordomar. Svärandet medförde att Edsvägen i folkmun brukade benämnas ”Gnyet”. På 1700-talet fann sig kyrkoherden i Vassända, Torsten Wassenius, till och med föranlåten att trycka en särskild predikan mot ”det gräsliga svärjandet på Edsvägen”. Bättre blev det inte av att kyrkoherden många gånger fick stå inför glest besatta kyrkbänkar och hålla gudstjänst. Edsbönderna fann ingen anledning att förlora en dagsinkomst och idkade i många fall sin fraktverksamhet även på söndagar. Att transporterna var lönande men också mödosamma framgår av att frakten längs Edsvägen kunde kosta upp till tolv gånger så mycket som fartygsfrakterna.
Om järn och skogsprodukter dominerade den sydgående trafiken transporterades i retur från Nya Lödöse mot Brätte och vidare upp över Vänern bland annat sill, salt, vin, humle, kläde, keramik och glas. En stor del av detta var importgods från bland annat Tyskland. Det var inte heller ovanligt att borgare från Nya Lödöse själva for upp till Brätte och saluförde sina varor. På 1580-talet klagade brätteborna på att dessa borgare från Nya Lödöse hade uppfört ett så stort antal bodar i Brätte ”att de voro till förfång och mehn och brätteborna ej själva hade rum till dess boning”. De varor Nya Lödöses borgare tillhandlade sig av allmogen i Brätte utgjordes främst av hudar och skinn samt vissa jordbruksprodukter.
Att dessa borgare bedrev handel i Brätte hade den negativa följden att Nya Lödöse stad gick miste om inkomster. Detta föranledde rådhusrätten i Nya Lödöse att förbjuda denna handel. Dock finner man i domboken för år 1603 att självaste borgmästaren Albert Siltman bötfälldes för handel i Brätte. De egna intressena var tydligen starkare än stadens. Även om Edsvägstransporterna var svåra för edsbönderna så var det ändå hästarna, de så kallade edsmärrarna, som drog det tyngsta lasset. Edsmärrarna och förhållandena kring Edsvägen beskrevs på följande sätt av Carl von Linné då han besökte trakterna kring Vänersborg i samband med sin Västgöta-Resa 1746:
Edsvägen kalldes en landsväg, på vilken edsbönderna körde det järnet, som kom ifrån Vänern ävensom det åt Göteborg passerar Trollhättan…Bönderna hålla härtill en ansenlig myckenhet hästar som dageligen till 600-detals slita vägen. Edsmärren är merändels ett eländigt kreatur, spänt för en simpel kärra… Här brukas inga tömmar, utan går den ena märren efter den andra, så att en karl ofta körer 12 á 15 kärror, medelst det han går efter och ropar eller kastar sten. Dessa märrar veta artigt, att gå ur vägen, vilket vanan lärt dem.
Liksom Gustav Vasa visade sonen Karl IX ett stort engagemang för Edsvägen. För honom var edskörseln inte endast av riksintresse utan han var själv personligt engagerad då han hade ägde bergsbruk i Värmland samt hade ett eget fraktfartyg i Vänern. Dessutom hade han anlagt ett kalkbruk vid Lilla Edet. I samband med detta ser man att kungen mycket noga följde varutransporterna i området. Han uppmanade ståthållaren på Älvsborg, Torsten Kristoffersson, ”att låta pynta den väg öfver Store Edet och låta göra vagnväg öfver”. Angående transporterna till kalkbruket påpekade kungen vidare att man måste frakta kalken i skinnsäckar eftersom tidigare använda blågarnssäckar inte höll tätt, med följd att kalken spilldes ut efter Edsvägen. För Karl IX var det naturligtvis av vikt att transporterna hela vägen ner till Nya Lösöse skulle fungera på bästa sätt. Därför gav han år 1604 order om anläggandet av en sluss vid Lilla Edet. Tre år senare stod slussen klar som den första i riket.
Även för Vänersborg kom varuomlastningarna och godstransporterna att utgöra basnäringen fram till 1700-talets slut. År 1647 förlängdes Edsvägen fram till den tre år tidigare nyanlagda staden Vänersborg men ända fram till 1670-talet fortsatte merparten av varuomlastningarna att ske vid Brätte. När hamnförhållandena vid Brätte genom uppgrundning blev allt sämre anlades en ny hamn vid Korseberg. Där byggdes bryggor, lastplats och en större lagerbyggnad i två våningar. Korseberg blev nu centrum för en omfattande varuhantering och man räknade under 1760-talet med att här årligen passerade omkring 13.000 – 17.000 ton varor i form av järn och skogsprodukter.
När Karls Grav och slussarna vid Brinkebergskulle öppnade för fartygstrafik 1777-78 innebar detta början till slutet för Edsvägen. Under ett par årtionden rådde svår konkurrens mellan edsbönderna och skeppsfrakterna. När slussleden förbi Trollhättefallen öppnade år 1800 hade en gammal dröm om en segelled mellan Vänern och Västerhavet förverkligats. Detta innebar då den definitiva dödsstöten för Edsvägen och en månghundraårig näring fick ge efter för den nya tidens krav på snabbare och effektivare transporter.
Senast uppdaterad: 2017-02-01 11:15
Har du en synpunkt eller fråga om webbsidan?
Dela gärna denna sida via:
