Hur var staden att leva i?

Guldsmedja från 1500-talet. Ur Olaus Magnus historia om de Nordiska folken 1555.

Brätte, där det som mest levde 350-400 personer, liknade något av en större bondby med slingrande små gator mellan ett gytter av låga trähus. Inte minst domböckerna är en källa till kunskap om livet i staden, inte minst när det gäller de ofta välbesökta marknadsdagarna.

Man vet inte mycket om hur den lilla köpstaden Brätte egentligen såg ut. Inga avbildningar eller stadsplaner finns bevarade. De uppgifter, man kan hämta ur samtida skriftligt material ger inte heller mycket för handen. En sentida skildring av staden ger prosten Harald Ullenius i början av 1700-talet:

Brätte var en vacker stad till dess Wenersborg blef funderat. Kallas ännu gamle staden, samt marknaden, som den 8 Septembris årligen hålles, Brätte marknad. Torghällen ligger ännu qvar, synas och lemningar af en hop stengator. Ringmuren som varit omkring stadens träkyrka synes ännu mycket grant. Kyrkogården eller grifteplatsen har varit söder om staden, och ligga der ännu någre griftstenar behållne, men ingen hägn deromkring.

 

Vad som framkommit vid de arkeologiska utgrävningarna är att Brätte inte har haft någon på förhand uppgjord stadsplan utan bebyggelsen hade fått växa fram efter hand. Kullerstensbelagda gator har slingrat sig bland ett gytter av hus, spridda på sluttningen från Grytåsberget ner mot hamnen. Husen har av allt att döma varit av enklare art, envånings timmerstugor med torvtak. Invid den plats där man tror att torget varit beläget, finns en källare bevarad som eventuellt kan ha tillhört stadens rådstuga. I denna källare har troligen stadens ”kista” (häkte) varit beläget. Att man haft en sådan kan utläsas av en domboksanteckning från 1631 som avslöjar en dramatisk händelse.

Under hela våren år 1631 hade den unga kvinnan Karin Clausdotter försökt att dölja att hon väntade barn. Att hon med oro och utan glädje såg fram emot barnets födelse berodde på att hon och barnets far, Börje Hansson, inte var gifta. Dessutom var de kusiner. På denna tid tolererades inte sexuellt umgänge mellan ogifta och i synnerhet inte så nära släktingar. Det kallades mökränkning och kunde straffas hårt enligt lagen.

När Karin kände att tiden för förlossningen närmade sig smög hon undan och födde sitt barn i ensamhet. Några dagar senare, den 2 juni, fann man liket av ett spädbarn flytande i Vassbottenviken. Då flera personer, trots Karins försiktighet, kände till hennes graviditet blev hon omedelbart misstänkt för att ha mördat sitt nyfödda barn.

I de förhör som följde i stadens rådstuga pressades den förtvivlade Karin hårt av några av Brättes mäktigaste personer: borgmästaren Segol Svensson, kyrkoherden Sven Jonae och kaplanen Olof Torstani. Dessutom kom några av stadens borgarehustrur och försökte förmå Karin att berätta sanningen.

Karin erkände sig slutligen som ensam skyldig. Det hemska brott hon begått hade hon, som hon själv sade, blivit ”av djävulen därtill eggad och driven”. Ingen skulle ha känt till vad hon gjort och även barnets fader hade varit ovetande då han vid tillfället befunnit sig på annan ort.

Efter förhöret låstes Karin in i rådstugans källare i väntan på sin dom. För att hindra henne att rymma låste man dessutom fast båda hennes ben med en kraftig järnslå. Under natten lyckades emellertid Karin på något sätt göra sina ben fria från järnen varefter hon kunde trycka upp några plankor i källarens tak. Genom den trånga öppning hon lyckats skapa i taket pressade sig Karin upp ur källaren till rådstugans sal. Där haspade hon sedan upp ett fönster och flydde i natten ut ur staden. För att rädda sig undan ett förmodat dödsstraff tog hon sig västerut och över den dåvarande riksgränsen in i det norska Bohuslän. Karin Clausdotters öde är därefter okänt och hennes namn förekommer inte mer i de historiska källorna. Fadern, Börje Hansson, dömdes i november samma år för otillåtet sexuellt umgänge.

 

Till övriga offentliga byggnader som funnits i staden kan räknas ett hospital, en tullstuga och eventuellt ett skolhus. Runt staden sträckte sig ett staket med fyra tullportar: Kungsporten, Dalboporten, Stadsporten och Bommen. Vid ån har sannolikt en kvarn varit belägen. Vidare har staden inrymt ett antal handelsbodar, verkstäder av olika slag, krog samt gästgiverirörelser.

Den främsta källan till vetskap om stadens folkliv är domböckerna vilka sträcker sig mellan åren 1615 – 1642. Här finns uppgifter om allehanda tvister och affärer. Rådstuga hölls inte sällan några dagar efter frimarknaderna och målen rörde sig då ofta om slagsmål och ärekränkningar, som förekommit i samband med marknaden. Dock var det mycket sällan, av domboken att döma, som några grövre brott förövades. Ett av undantagen var en enkel olyckshändelse, år 1618, vilken slutade med dråp.

Nils, en bonde från Artorp i Gärdhems socken, hade kraftigt berusad kommit ridande på en av de trånga gatorna i Brätte. Det hade varit regnigt och lera blandat med hushållsavfall och kreatursdynga flöt på gatorna. Då Nils, i sitt berusade tillstånd, red med fart längs gatan stänkte gatusmutsen upp över ett varulager som tillhörde en gästande guldsmed från Mariestad. Guldsmeden ilsknade till och ropade på en knekt som fanns i närheten. Knekten, vars namn var Måns, blev lovad en daler om han ville jaga ikapp Nils och ge honom en omgång stryk för vad han gjort. Måns var inte sen att hörsamma erbjudandet och han gick med dragen värja hotfullt fram mot Nils. De båda började gräla högljutt varpå Nils blixtsnabbt drog fram en kniv som han stötte i bröstet på knekten. Svårt sårad segnade Måns till marken och avled sex veckor senare av sina skador. På sin dödsbädd erkände emellertid Måns att han var den som först rusat mot Nils och hotat denne med sin värja. Rätten bedömde då att Nils hade handlat i nödvärn och att han skulle kunna vända sig till konungen för att erhålla nåd från anklagelsen om dråp.

 

Tvister om tomtgränser och varor med mera var ofta förekommande. Som exempel kan nämnas en strid om en salttunna vilken fick ett något annorlunda slut:

I oktober 1642 kom Jacob Fransson och Börje Finsel inför rådstugurätten i Brätte. De hade kommit i strid om en tunna salt som de båda gjorde anspråk på. I ilskan hade de skällt och överöst varandra med okvädingsord och tillmälen. Inför rätten lyckades, de tidigare bittra orden till trots, Jacob och Börje försonas. I vittnens närvaro tog de i hand på att ovänskapen skulle vara glömd och att ingen av dem skulle föra frågan på tal igen. För att ingen av parterna skulle gynnas före den andre beslöt rätten att salttunnan skulle beslagtas och skänkas till stadens hospital. Dessutom beslutades att om Jacob och Börje skulle bryta sitt löfte och åter komma i bråk skulle endast den dömas som började en eventuell strid.

 

Många fall berör sedlighetsbrott av olika slag. Vanligast är så kallad ”mökränkning”, båda parter ogifta, vilket oftast straffades med böter på 40 mark. Var någon eller båda parter gifta, så kallat enkelt eller dubbelt hor, dömdes enligt Mose lag till döden. Det var dock långt ifrån vanligt att dessa dödsstraff verkställdes. Vad gäller stadsbornas sysselsättningar kan man ur 1639 års mantalslängd utläsa att 7 personer bedrev ”allehanda slagz handell”, 8 personer ”brucka spezerij vthi boder”, 16 personer hade näring av ”skogshugge”, 12 personer ägde skutor, 6 personer ägde flottar, 2 var guldsmeder, 3 var skräddare, 3 var skomakare, 2 var snickare, 1 var smed, 5 personer drev bryggerirörelser, 3 var bagare, 3 var slaktare medan 16 borgare hade sin näring av transporter på Edsvägen. Samma år som ovan höll staden följande uppsättning boskap: 80 kor, 22 hästar, 15 ston, 15 kvigor, 45 svin, 68 får, 7 risbitare (getter), 1 tjur, 2 oxar och 6 stutar.

Senast uppdaterad: 2018-08-09 11:17