Nya privilegier

Brättes stadssigill.

I samband med Kalmarkriget 1611-13 blev Brätte tillflyktsort för många borgare från Nya Lödöse då staden bränts och senare ockuperats av Danmark. Brätte upplevde en kort blomstringstid innan man på 1620-talet fick konkurrens av den nya staden Göteborg.

Stadens äldsta bevarade privilegiebrev är det som erhölls av hertig Karl, sedermera Karl IX, 21 april 1603. Vad som föranledde detta privilegiebrev var en önskan från brätteborna om utökning av mulbete, åkermark och fiskevatten, eftersom de var ”på alle sijder innetepte”. Hertigen, som lyssnade till deras ”ödmiuke bönn” upplät ”nådeligenn” gårdarna Amnered Krono ½ mantal, Gunnarstorp ½ mantal samt Vassända ½ mantal. Mot en årlig skatt av 30 daler erhöll staden dessa marker till att bruka som mulbete, tomter och jordbruk. De bönder som tidigare brukade dessa gårdar blev erbjudna att flytta in i staden och ”bruka borgarenärringh”. Hertig Karl utlovade vidare kommande privilegier för staden samt avslutade brevet med att ta Brätte och dess invånare i sitt ”furstlige hägnn”.

De utlovade nya privilegierna erhölls redan 1606. Brätte fick då tillstånd att hålla ytterligare en frimarknad, förutom Morsmässomarknaden i september, vid Kyndelsmässan 2 februari. Frimarknaden var till skillnad från övrig handel öppen även för andra handlande än stadens egna borgare, såväl svenska som utländska. Staden skulle få behålla de inkomster marknaden gav och bruka detta till byggnad och upprustning. Dock nådde Kyndelsmässomarknaden aldrig en sådan omsättning som den vid Morsmäss, mycket kanske beroende på att Karlstad vid samma tid höll den stora Fastingenmarknaden.

Ett begrepp om frimarknadernas betydelse kan man få genom ett studium av tullräkenskaperna. 1641 utgjorde de för hela året 313 daler silvermynt. Av detta inkom 74 daler bara vid Morsmässomarknaden. Vid Kyndelsmäss uppgick tullintäkterna till endast 7 daler. Ett ytterligare privilegium staden fick 1606 var att de sakörespenningar (böter), vilka utdömdes i stadens rådstuga skulle tillfalla staden och inte som tidigare häradet. Denna inkomstkälla hade på sätt och vis också sin anknytning till marknadsdagarna eftersom det var i samband med dessa de flesta förseelserna förekom. Mycket folk samlades, många blev druckna och slagsmål och okvädingsord var vanliga. Som talande exempel kan nämnas följande händelse, hämtad från domboksanteckningarna år 1615.

Några danska marknadsbesökare hade efter förrättad marknadshandel blivit bjudna hem till brätteborgaren Bengt Svensson där de blivit väl trakterade med starka drycker. När de druckna och trötta danskarna skulle lämna Bengt Svensson för att uppsöka sitt natthärbärge vandrade de med dragna värjor genom staden. Då de kom till tullporten stötte de där ihop med sex män ur den svenska vaktstyrkan som frågade de druckna danskarna av vilken anledning de gick med dragna värjor. En av danskarna hade sin hund med sig och svarade vakterna med att skicka hunden på dem. För att skydda sig slog en av vakterna hunden. Då röt en av männen i det danska sällskapet: ”Slå en karl och icke en hund”. Därefter började en häftig ordväxling som avslutades med att danskarna gick till sitt nattkvarter. Efter en stund gav sig det danska sällskapet ut ännu en gång för att diskutera med vaktstyrkan och den häftiga ordväxlingen fortsatte tills det att vakten med våld drev danskarna tillbaka in i härbärget. Danskarna gjorde därefter en anmälan till rätten och anklagade vakten för att orätt ha brukat övervåld med hugg och slag samt att de skulle ha blivit bestulna på sina hattar och en värja. Vad gällde anmälan om våld skulle prövning göras enligt lag men frågan om stöld fick bero då det ansågs att värjan och hattarna kommit bort i det allmänna tumultet som uppstod vid tullporten.

Under det så kallade Kalmarkriget, 1611-1613, utstod västra Götaland svåra härjningar av fientliga danska trupper. Prosten Laurentius Grotte i Västra Tunhem talade om, hur danska soldater under februari månad 1612 avbrände större delen av socknen. Senare på året, vid midsommartid, tågade dansk militär åter in och ”uppfrätte och förtrampade all växt, hö och säd på marken”. Till Brätte kom en mindre grupp danskt kavalleri och fotfolk med avsikt att där bygga en skans. Dessa planer sattes dock aldrig i verket.

Även om fiendens härjningar innebar en stor plåga för traktens folk, ledde de till ett uppsving för Brätte och blev på sätt och vis inledningen till stadens korta ”storhetstid”. Under kriget föll Nya Lödöse i dansk hand och blev därigenom utsatt för svenskarnas skövlingar. Detta föranledde ett flertal av stadens borgare att flytta till andra närliggande köpstäder. Den stad som då fick ta emot de flesta av Nya Lödöses borgare var Brätte. Denna inflyttning ledde till att staden mer än fördubblade sitt invånarantal, från cirka 200 till omkring 450 personer. De nyinflyttade tillförde staden nytt kapital och kunniga hantverkare såsom skomakare, skräddare, smed, glasmästare, guldsmed, kopparslagare, hattmakare med flera.

Under den danska fejden hade Brätte våldgästats så hårt att Gustav II Adolf beviljade stadens borgare, såväl gamla som nyinflyttade, tre års skattefrihet. Eftersom Nya Lödöse nu hölls av danskarna var Brätte under några år i viss mån dess ersättare som landets enda utskeppningsort åt väster. Denna ställning fick man dock endast behålla till 1619, då Sverige genom Älvsborgs andra lösen återfick de ockuperade områdena. Stadsmakternas intresse lades nu på grundandet av den nya staden Göteborg.

Trots de begynnande planerna på den nya staden vid Göta älvs mynning glömdes inte Brätte bort, vilket kan ses av de nya privilegier som man erhöll den 16 december 1619. Gustav II Adolf påpekade i sitt privilegiebrev att han fann Brätte vara ”en Serdeles beqwem och lägligh ort” och önskar att den ”så wäl som andre wåre städer i Rijkedh måtte tilwexa”. Först klargjordes att staden fick behålla de förmåner, man erhållit genom tidigare privilegier. Därefter lämnas till staden ytterligare marker, skattegåden Amnered ½ mantal samt kronogården Stora Äspered 1 mantal. Dessa marker skulle vara till ”stadzens gemene bäste, förkofringh och förbättringh”. Några privatpersoner skulle inte få draga nytta av markerna utan att betala staden arrende.

Vidare erhöll staden nu ett eget sigill och vapen, en rinnande ström mellan två berg. Tidigare hade handlingar måst stämplas med borgmästarens eget sigill, varför önskningar om ett ”stads signet” hade framförts. Ett av Brättes sigill bär årtalet 1618 vilket tyder på att man nyttjat det- samma redan innan privilegiernas utfärdande.

Brätte fick nu även en egen kyrkoherde. Visserligen hade staden av allt att döma även tidigare haft en egen kyrka men hade då delat kyrkoherde med sockenkyrkan i Vassända. Enligt privilegiet skulle stadens präst i fortsättningen ha Vassända som en annexkyrka samt få en kaplan (hjälppräst) till sin tjänst. Privilegiebrevet slutar på traditionellt vis, där kungen tar staden under sitt beskydd och uppmanar sin ståthållare att väl försvara den.

Trots dessa utökade privilegier kan man börja märka en begynnande nedgång för Brätte redan under 1620-talets första år. Man fick känna på en hård konkurrens från städerna Karlstad och Göteborg. Vad gällde Karlstad var det främst vänersjöfarten som konflikterna koncentrerades kring. Naturligt så behärskade Karlstad större delen av den sydgående trafiken med järn och trä. Det blev därför kring returfrakterna, som den hetaste striden stod. För att nå en någorlunda rättvis fördelning av transporterna numrerades varje skuta och fick invänta sitt turnummer innan den fick avsegla. Dock ställde detta till stora problem, eftersom kanske skutorna nummer 6 och 7 låg färdiglastade, samtidigt som skuta nummer 5 fått sin last försenad. De fick då invänta skuta 5, tills den var lastad och klar, innan de själva kunde avgå. Det syns klart att det var ett mycket osmidigt system. Vidare konkurrerade Brätte och Karlstad om sjötransporterna till Dalsland. Detta föranledde brätteborna att 1638 klaga på Karlstadsskepparnas framfart, samtidigt som de beskrev sig själva som ”fattigt folk” vilka ”hava intet utom den ringa seglatsen med våra skutor”. År 1642 bildade Brätte och Karlstad ett kompani för mastvirkeshandeln. Detta kompani tillhandlade sig allt mastvirke från Dalsland och Värmland.

I söder var Göteborg den stora konkurrenten. Brätte hade, som nämnts, nära nog monopol på godsfrakten längs Edsvägen. Vid Åkersström lastades åter godset på fartyg men då tog skeppare från Göteborg vid. Denna konkurrens var till stort förfång för de skeppare från Brätte vilka hade sina skepp i älven. Vidare blandade sig göteborgarna även i den löpande handeln med timmer. Brätteborna kände sig så underlägsna i denna konkurrens att de i en skrivelse till regeringen 1642 sade att de inför göteborgarna inte kände sig annat än som deras trälar. Konkurrensutsattheten förstärktes ytterligare av att man vid denna tid dessutom planerade för en ny stad inom Brättes upphandlingsområde i Dalsland. Denna nya stad, Åmål, såg brätteborna som ett stort hot mot sin egen stads fortlevnad. De menade att ”den ena staden ödelägger den andra och för den skull fast bättre, det en stad vara behållen än tvänne öde”.

För att i denna hårda konkurrens dryga ut sin kassa ägnade sig vissa av borgarna i Brätte åt mycket lukrativa men inte fullt så ärliga affärer. Stadens närhet till norska gränsen var till dess nackdel , om man ser till hotet av fientliga härjningar, men till dess fördel när det gällde handeln. Man bedrev, som tidigare nämnts, ett inte så ringa landköp, där man av allmogen inhandlade för export attraktiva varor såsom tjära, skinn, smör och annat. Under pågående krig, vilket ofta var fallet, var dessa varor belagda med exportförbud och var därför extra eftertraktade på andra sidan gränsen. Således var smuggelhandeln mycket lönsam och nyttjades, enligt samtida källor, flitigt av brätteborgarna.

Smuggelhandeln var naturligtvis inget som kunde bära upp ekonomin och därmed förhindra Brättes nedgång. Stadens minskande betydelse tydliggörs bland annat i ett brev från 1628, där allmogen i Dalsland ansökte om tillstånd att avyttra sina varor på norska sidan, eftersom Brätte ansågs vara alldeles för fattigt.

Senast uppdaterad: 2018-08-09 11:16