Folkkonst

Rakdonsask från 1794. Foto: Ann-Charlott Öberg

Inte sällan med inspiration från högreståndskonsten kom folkkonsten att utveckla egna stilelement som prydde allt från kistor, skåp, och bonader till mangelbräden, dräkter och gravvårdar.

Folkkonst är ett begrepp som använts av bland annat etnologer och konstkännare för att beteckna bild- och föremålskonst med ursprung i den förindustriella landsbygdskulturen. Till skillnad från den nationella eller internationella högreståndskonsten spränger ofta folkkonsten dessa konsthistoriska stilars ramar. Även om folkkonsten gärna finner sin inspiration i högreståndskonsten dröjer formelement sig gärna kvar längre här. Inte sällan finner man renässansdrag i 1700-talsföremål eller spår av barock i det tidiga 1800-talets folkkonst. Vanligt är även att element från olika stilhistoriska perioder kan blandas i samma föremål eller bild. Till skillnad från högreståndskonstens mer nationella eller internationella drag visar folkkonsten oftare på provinsiella eller lokala särdrag och variationer.

Konstnärerna bakom folkkonsten är ofta anonyma för senare tiders betraktare. Tillverkarna var sällan mästare i något hantverksskrå och signering av verken förekommer i princip inte. Däremot var de framträdande folkkonstnärerna nog väl kända i bygden under sin levnad där de kunde fylla det lokala behovet av smide, måleri, textil eller inredningsdetaljer. De kunde även vara kringvandrande hantverkare som besökte gårdar för att sälja eller ta upp beställning på arbeten. Det kunde även förekomma att ett hantverk levde vidare i flera generationer inom en och samma familj. Genom särskilda stilistiska särdrag har man, även om namnet förblir okänt, kunna binda folkkonstföremål till en och samma tillverkare eller en och samma provinsiella ”skola” eller familj. Det var dessutom sällan som tillverkarna av folkkonsten levde enbart på sitt hantverk. Ofta var den att se som bisyssla till jordbruk. Folkkonst utfördes naturligtvis också av ”amatörer” där en mer eller mindre konstnärligt skickad person tillverkade ett konstföremål till det egna hushållet, som gåva inför en högtid eller till en fästmö/ fästman.

Folkkonstens föremål var ofta sådana man valde att visa upp för att framhålla välstånd eller social och ekonomisk status. Inte sällan utgjordes de av iögonenfallande skåp, kistor, bonader, husgeråd eller föremål knutna till matens och dryckens servering. Oftast har folkkonstens föremål, fastän mer dekorerade och formrika, sina paralleller i de vardagliga bruksföremålen såsom linhuvuden, mangelbräden, skäkteknivar med mera. Folkkonst med enbart en estetisk funktion är sällsynt. Folkkonstens föremål framträdde ofta i festliga sammanhang och var heller inte sällan tillverkade med anledning av någon högtid såsom dop, födelsedagar eller bröllop. Bland den ofta mycket rika dekoren finner man heller inte sällan tecken och symboler knutna till folktroföreställningar.

I våra trakter har folkkonsten inte någon utmärkande profil. Undantagen är de smidda gravkorsens rika förekomst i södra Dalsland, rikt målade skåp i landskapets norra delar samt skrinen från södra delarna av Västergötland.

Med nya smakideal, mer industriell massproduktion, färgtryck med mera tappar folkkonsten sin popularitet från 1800-talets mitt.

Senast uppdaterad: 2018-08-09 11:40