Hantverk under 1700-talet

Skråkista för skomakarskrået 1745. Foto: Ann-Charlott Öberg

Under 1700-talet ökade hantverkarklassen i antal och deras inflytande likaså. I Vänersborg utgjorde man 20% av befolkningen och inte mindre än 34 hantverk representerades.

En specialiserad hantverksproduktion, knuten till städerna, går att i Sverige spåra till medeltidens senare hälft. Under Gustav Vasas regering på 1500-talet ökade hantverket i rikspolitisk-ekonomisk betydelse då man sökte ett större oberoende av utländsk hantverksimport. Från 1600- men framförallt under 1700-talet växte antalet hantverksyrken till över 300. Specialiseringen ökade och utövarna blev allt fler. Till detta skall läggas frihetstidens stora satsningar på inhemsk manufaktur inom framförallt textil- och järnhantering.

Hantverkarna var sedan senmedeltiden organiserade i skråämbeten där varje hantverk reglerade just sin utbildning, mästarutnämningar, kvalitetskontroll, konkurrensbegränsningar med mera. Från 1600-talet blev skråämbetena allt mer slutna, reglerade och knutna till rikets köpstäder och endast i undantagsfall tilläts hantverkare verka på landsorten.

I Sveriges sista allmäna skråordning 1720 fastslogs bland annat att skråämbeten skulle inrättas i varje stad där det fanns tre eller flera mästare inom ett hantverk. Vid färre antal mästare fick dessa anslutas till ett ämbete i någon närliggande stad. Frihetstidens stora samhällsförändringar innebar även att stark kritik kom att riktas mot skråväsendets monopol då det sågs som hämmande för landets ekonomiska utveckling. Trycket på den gamla organisationen av hantverkarna blev allt hårdare in på nästa sekel och efter ett riksdagsbeslut 1846, Fabriks- och Hantverksordningen, kom den flerhundraåriga skråordningen att upplösas 1847.

I Vänersborg, liksom på andra håll i landet, fick hantverkarklassen under 1700-talet en allt mer framskjuten samhällsposition med ökat inflytande över stadsförvaltningen. Vid århundradets början utgjorde hantverkarklassen i Vänersborg drygt 10% av den mantalsförda befolkningen, en siffra som vid 1700-talets slut vuxit till mer än det dubbla.

Totalt fanns under det aktuella seklet inte mindre än 34 hantverk representerade i Vänersborg. De dominerande var skomakarna och skräddarna med som mest sju mästare vardera. Därpå följde kopparslagare, handskmakare, färgare, snickare, sämskmakare, kakelugnsmakare och hattmakare. Bland mer ovanligt förekommande hantverk med endast en eller två mästare märks urmakare, guldsmed, tenngjutare, krukmakare, boktryckare, linnevävare, tapetmakare, tunnbindare och perukmakare.

Som dominerande hantverk var skomakarna först att organisera eget skrå i Vänersborg, vilket skedde 1745. De följdes tätt därefter av skräddarna, sadelmakarna 1776 och på 1790-talet snickarna, garvarna, hattmakarna och bagarna. Förmodligen fanns här redan på 1770-talet även ett ämbete för handskmakarna. Övriga hantverkare var anslutna till skråämbeten i andra städer, inte sällan i det närliggande Göteborg.

Merparten av Vänersborgs hantverkare var ”mest komna från andra orter i riket” då stadens egna söner sällan lockades att söka sig till dessa yrken. Här utgjorde sjöfarten en större lockelse för de unga. Hantverksnäringen i Vänersborg var därtill många gånger knapp och hantverkarnas villkor var inte sällan att betrakta som rent torftiga.

Även de under frihetstiden så gynnade manufakturerna fick några blygsamma företrädare i residensstaden Vänersborg. Redan 1736 fick rådmännen Olof Ahlqvist och Johan Tenggren privilegier för ett tobaksspinneri. Råvaran var då att finna i de vidsträckta tobaksodlingar som anlagts utanför staden. När Carl von Linné besöker Vänersborg under sin Västgötaresa 1746 nämner han särskilt dessa odlingar vilka gav bönderna betydande inkomster. I tidens anda begåvades Vänersborg även med några andra mindre industrier såsom klädesfabrik, väveri, kamullsspinneri och strumpväveri. När hattparitet förlorade sin makt och de stora statliga stöden för de inhemska manufakturerna drastiskt minskade ledde det till en lågkonjunktur för industrin, något som även drabbade Vänersborg. Vi början av 1800-talet återfinner man bara två mindre industrier i staden; en snusfabrik samt borgmästare Jonas Krulls spelkortsfabrik.

Senast uppdaterad: 2018-08-09 11:41