Mått och vikt under 1700-talet

Kanna.

Före 1878 hade vi system för mått och vikt vilka i vissa fall hade rötter ner i medeltiden.

För oss nutidsmänniskor kan äldre tiders mått och viktsystem kännas en aning förvirrande. Mått och vikt räknades före metersystemets införande 1878 tidvis olika i olika landsändar och olika beroende på vilken typ av varor man mätte. Talade man om våta varor som öl, smör eller fisk rymde en tunna drygt 125 liter. Gällde det torra varor, främst spannmål, räknades drygt 146 liter på tunnan. För att ytterligare komplicera det hela räknade man ibland med strukna eller rågade mått. På samma sätt kunde längdmåtten variera mellan olika landsdelar. Känd var bland annat den så kallade Borås-alnen vilken var drygt två tum längre än den rikssvenska.

Alnmått

Före metersystemets införande hade man system för längdmått som har en historia långt ner i medeltid. Måtten knöt då ofta an till kroppsdelar som tum, fot eller aln. Alnen var måttet på underarmen från armbåge till fingerspetsarna. Måtten var olika långa i olika länder och före 1600-talet fanns i Sverige olika längder på måtten beroende på landsdel.

Från 1605 bestämdes dock att den aln som fanns i Rydaholms kyrkas vapenhus skulle tjäna som rikslikare för hela Sverige. Denna alns längd, 59.38 cm, blev därefter gällande på svenska alnar till 1878. Rikslikare tillverkades i mässing av Skultuna Bruk och sattes upp i rådhus och sockenkyrkor runt om i riket för att stå som modell vid lokal alnmåttstillverkning. Måtten på alnen angav förutom aln ofta fot (29,69 cm) och tum (2,47 cm). På måttets baksida fanns måtten angivna för kubiska rymdmåttskärl, så kallade kappar.

Under 1700-talet anförtroddes de större järnbruken såsom Wira bruk i Uppland och Wedevägs Bruk i Västmanland tillverkningen av järnalnmått i stor skala. För att ytterligare skärpa likriktningen av alnmåtten beslöts att rikslikare från 1737 även skulle sändas till alla lantmäterikontor. Alnmått i trä kunde också förekomma. Dessa användes med fördel vid uppmätning av tyg vilket riskerade att smutsas av en rostig järnaln.

Besman

Besman var den vanligaste typen av våg som användes i såväl hushåll som på marknadsplatser då den var av enkel konstruktion och ej krävde lösa vikter. Dess användande går att spåra ända ner i vikingatid. Ett besman tillverkades vanligtvis av järn eller trä där man i träbesman hade bly i motvikten för att reglera rätt vikt. Besmanen i trä sågs som mindre tillförlitliga och flera förbud mot dess användande utfärdades från 1600-tal och framåt. Förbuden efterlevdes dock sällan och besman i trä kom att brukas flitigt av allmogen ända in på 1800-talet. Tillverkningen av järnbesman skedde i stor utsträckning vid de större järnbruken såsom Stjernsunds Bruk i Kopparbergs län.

De vanligaste besmanen är för 40 eller 20 skålpund (1 skålpund 0,425 kg). Därtill kommer de mindre så kallade kryddbesmanen vilka främst användes i hushållet för uppvägande av små vikter. En mer avancerad typ av besman är pyndaren där motvikten är rörlig. I gränstrakterna till Norge har pyndaren ofta gått under benämningen ”Norskvåg”.

En något annorlunda användning av besmanet var som slagvapen och många är de misshandelsfall från marknader och dylikt där man använt besman som tillhygge.

Kappar

De tidigaste rymdmåtten för torra varor utgjordes oftast av laggade eller svepta kärl. Dessa var förhållandevis lättillverkade men svåra att kontrollera om de höll rätt mängd. I mitten av 1600-talet introducerades därför kubiska rymdmått vilka bland allmänheten ofta benämndes kappar. Kapparna vann snart popularitet då deras rätta innehållsmängd var lätt att kontrollera genom de kubiska måtten. Från 1733 förbjöds, med några undantag, runda rymdmått för torra varor. Till länsstyrelser sändes nya rikslikare ut vars mått skulle förmedlas till städer och sockenkyrkor.

Som rymdmått för flytande varor användes ofta koniska kärl av koppar.

Insatsvikter

Under 1600-talet importerades exklusiva så kallade insatsvikter i mässing. Vikterna var placerade i varandra och bildade på så vis en svagt konisk behållare vilken kunde bäras i ett rikt utsirat handtag. Efter sin tyska tillverkningsort kallades dessa vikter Nürnbergvikter.

Med en ökad tillverkning av insatsvikter i Sverige, då främst bland gelbgjutarna i Stockholm, minskas under 1700-talet importen från Tyskland. Den inhemska tillverkningen var ett led i den svenska regeringens strävan efter att gynna inhemsk industri. De vikter som från 1700-talet tillverkas i Sverige är enkla i sin form och saknar Nürnbergvikternas rikt dekorerade handtag.

Justeringsväsendet

Redan i medeltida källor förekommer uppgifter om justeringsplikt för att med kontroll kunna garantera vikternas riktighet. Under ämbetsmannen Georg Stiernhielms reformarbete för mått- och viktsystemet fastslogs behovet av ett fungerande justeringsväsende. Allt för lätt kunde annars oriktiga vikter och mått brukas vid handel.

År 1687 utfärdades en instruktion till landshövdingarna där de anmodades hålla uppsyn och kontroll över länets mått och vikter. År 1725 utsågs en särskild justeringsinspektor i Götaland men först 1735 fick systemet genomslag i hela riket då lantmätarna fick i uppgift att agera justeringsmän som vintersyssla. Att mått och vikter vederbörligen justerats visades med att justeraren slog eller brände in kronmärke, årtal och sina egna initialer på måttet eller vikten.

Äldre viktenheter

1 skeppund = 20 lispund (170 kg)
1 lispund = 20 skålpund (8,5 kg)
1 skålpund = 32 lod (0,42 kg)
1 lod = 4 kvintin (13,29 gr)
1 kvintin = 69 1/8 ass (3,32 gr)
1 ass = 48 milligram

Rymdmått våta varor

1 tunna = 2 halvtunnor (125,62 l)
1 halvtunna = 2 fjärdingar (62,81 l)
1 fjärding = 2 åttingar (31,4 l)
1 åtting = 6 kannor (15,7 l)
1 kanna = 2,61 l

Rymdmått torra varor

1 måltunna = 2 spann (146,55 l)
1 spann = 4 fjärdingar (73,27 l)
1 fjärding = 4 kappar (18,32 l)
1 kappe = 1 3/4 kannor (4,58 l)
1 kanna = 2,61 l

Längdmått

1 famn = 3 alnar (178,1 cm)
1 aln = 2 fot (59,4 cm)
1 fot = 2 kvarter (29,7 cm)
1 kvarter = 6 tum (14,9 cm)
1 tum = 12 linjer (2,5 cm)
1 linje = (0,2 cm)

Senast uppdaterad: 2018-08-09 11:54