Tenngjutarna – Nicolas Lake från Vänersborg

Tennljusstakar tillverkade av Nicolas Lake. Foto: Ann-Charlott Öberg

Först år 1751 fick Vänersborg sin förste tenngjutare, Nicolas Lake. Hans produktion var omfattande, cirka 1700 tennpjäser per år och verkade i staden i 30 år.

Tenngjutarna, eller som hantverkarna tidigare benämndes ”kanngjutarna”, var i antalet mästare aldrig särskilt talrika i Sverige. De tidigaste kanngjutarna fanns i Stockholm där Holmsten Kannengeter, omtalad 1376, är den äldste till namn kände. Huvudstaden skulle också komma att vara säte för landets enda tenngjutarämbete, där samtliga mästare var anslutna, fram tills man öppnade ett eget ämbete i Göteborg 1748 med Jonas Ingemarsson Boström som förste ålderman.

Enligt gällande förordningar skulle svenskt tenn stämplas med mästarstämpel som angav tillverkaren, stadsstämpel som angav tillverkningsort, årsbokstav som angav tillverkningsår samt kontrollstämpel vilken var en statlig kvalitetsgaranti. Äldst var mästarstämpeln, känd sedan 1500-talet, varefter man från 1622 krävde stadsstämpel och från 1694 även årsstämpel. Kontrollstämpel, i form av lilla riksvapnet, infördes däremot först år 1754.

Flera västsvenska tenngjutare var knutna till Göteborgsämbetet och hade också fått sin utbildning i staden. Detta gällde också en av Vänersborgs mer omtalade tenngjutare Nicolas Lake. Han föddes i Göteborg 1721 där han gick i lära hos någon av de äldre mästarna, kanske hos ovannämnde Jonas Ingemarsson. År 1751 erhöll Nicolas Lake mästarbrev och på hösten samma år öppnade han verkstad i Vänersborg, som stadens förste kände tenngjutare.

Lake kom att verka i hela 30 år och är utan jämförelse den mest produktive tenngjutaren i stadens historia med en totalproduktion på cirka 22 ton. Grovt uppskattat skulle detta motsvara omkring 1 700 tennpjäser per år. Ett särskilt utmärkande år i Lakes produktion var 1777 då ett stort antal så kallade drankslangar tillverkades för ett kronobränneri vid Brinkebergskulle. Han var dock inte helt ensam om arbetet utan hade så gott som varje år lärlingar i verkstaden. Åtminstone en av dessa lärpojkar vann så småningom eget mästarskap – Nicolas Röding som hade verkstad i Åmål 1764-1776.

Som många av stadens hantverkare tycks Nicolas Lake, åtminstone tidvis, haft svårt att finna balans i sin ekonomi. På grund av borgensåtaganden tvingades han skuldsätta sig hos handelsmän i Göteborg och han fick inteckna sin fastighet i Vänersborg. Därtill dömdes han på 1770-talet till böter för att på Karlstads marknad ha sålt produkter med undermålig tennhalt.

Sista gången Nicolas Lake stämplade tenn var vid jultid 1781. En dryg månad senare var han död. Under ett besök i Åmål drabbades han av ett slaganfall och avled 29 januari 1782. Nicolas Lakes död till trots kom produktionen att fortsätta ännu några år. Vanligt förekommande i hantverkarfamiljer var att änkan kunde driva verkstaden vidare och stämpla i den bortgångne makens namn. Den blev nu Lakes hustru Sara Margaretha Paulin som utåt stod för verkstaden medan det var sonen Niclas som stod för produktionen. Niclas Lake, som var född i Vänersborg 1754, hade kapacitet att själv avlägga mästarprov och efterträda sin far. Emellertid såg han ingen ekonomisk bärkraft i tenngjutaryrket utan stängde verkstaden 1786 för att söka sin näring som timmermärkare.

Vänersborg kom därefter att vara utan tenngjutare fram till 1810-talet då Jonas Boström och Gustaf Eklöf öppnade verkstäder i staden.

Senast uppdaterad: 2018-08-09 11:42