1800-talets svenska upptäckare

Foto: Lennart Andersson

Visionen om Vänersborgs museum var att samla världen i en tid då längre resor var en sällsynthet för vänersborgarna. Grunden fanns bland annat genom de svenska naturforskare som under 1800-talet gav sig iväg, däribland vänersborgaren Charles John Andersson.

Genom Carl von Linnés resande "apostlar" fick svensk naturvetenskap under 1700-talet en internationellt unik ställning. Från samtliga världsdelar, utom Antarktis, hemfördes enastående samlingar och ett digert dokumentationsmaterial.

Under 1800-talet förvaltades den svenska "upptäckartraditionen" av ett förhållandevis stort antal naturforskare. Verksamheten, som på intet sätt var samordnad, bedrevs på samtliga kontinenter – nu även polarområdena.

Till de mer internationellt ryktbara kan nämnas namn som Afrikaresenärerna Johan Wahlberg (1810-1856) och Charles John Andersson (1827-1867), polarforskaren Adolf Erik Nordenskiöld (1832-1901) och Asienresanden Sven Hedin (1865-1952).

En särskild roll i detta sammanhang upptar de svenska upptäcktsresandena i södra Afrika då flera av dessa hade sina rötter i trakterna av Vänersborg. Charles John Andersson och Axel W Eriksson (1846-1901) bidrog genom sina forskningar till kännedomen om sydvästra Afrikas fauna, folkliv och geografi. I Kamerun verkade zoologen Knut Knutsson (1857-1930), uppväxt på Sjöryd väster om staden. Därutöver tjänstgjorde ett antal vänersborgare för Kongostaten under 1880-90-talen varifrån smärre samlingar sändes till hemstaden.

Genom omfattande insamlingar av såväl botaniskt, zoologiskt, etnologiskt som geografiskt material kom svenska upptäcktsresanden under 1800-talet att lämna väsentliga bidrag till den västerländska forskningen rörande tidigare okända geografiska områden.

Senast uppdaterad: 2017-11-29 12:50