Naturvetenskapens storhetstid

Foto: Lennart Andersson

Merkantilismens idévärld bidrog till naturvetenskapens utveckling. En av de största vetenskapsmännen på 1700-talet var Carl von Linné som systematiserade naturen.

På 1730-talet gjorde naturvetenskapen sitt stora genombrott i Sverige. Man ville få en ekonomiskt oberoende nation som i möjligaste mån skulle leva på export och minimera sin import. Med denna starkt nyttotänkande syn tog man hjälp av vetenskapen. Framförallt blev den praktiskt användbara naturvetenskapen efterfrågad. Kungahus och adel besökte universiteten, vetenskapsmän hyllades och de tidigare kuriösa kabinetten och konstskåpen fick ett allt större inslag av naturalier. Naturvetenskap kom på modet.

Det var inte längre det kuriösa och spektakulära som var viktigast, utan en mer systematisk forskning. Därför fick själva skåpet en mer underordnad betydelse än tidigare och samlingarna kunde förvaras i det utrymme som fanns tillgängligt.

En av de största vetenskapsmännen vid den här tiden var Carl von Linné. Mycket av hans idéer illustreras på utställningens skärm. Framförallt var det namngivningen av arter och hans vetenskapliga uppdelning av naturen, systematiserandet, som var hans stora bedrifter.

Naturen delades in i tre riken: Stenriket var det lägsta och identifierades med att allt i detta rike växer. Växtriket kom därefter och identifierades med att allt där växer och lever. Djurriket var slutligen det högsta riket där allt växer, lever och känner. Dessa riken var i sin tur uppdelade i undergrupper, släkter, arter och så vidare.

Det fanns inga skarpa gränser mellan rikena. Däremot var allt hierarkiskt uppdelat där stenarna var lägst och människorna, tillsammans med änglarna, högst i det högsta riket. Över det hela fanns Gud som skapat jordens härlighet. För att lära känna Gud och dra nytta av naturen var det viktigt att studera skapelsen in i minsta detalj.

Senast uppdaterad: 2017-11-29 12:50