Junita, flickan som föddes och växte upp på Vänersborgs museum

Junita Dahlgren hos fotografen
Fotograf: Okänd

En höstdag, 8 oktober 1917 föddes en liten flicka på Vänersborgs museum.

Flickans föräldrar hette Beda Brunzell och Johan Dahlgren. Johan arbetade som polis och vaktmästare på museet och det var därför som familjen bodde på museet, i vaktmästarbostaden.

Men Junita fick inte behålla sin mamma särskilt länge. Redan när hon är fem år dog hennes mor Beda. Några år därefter gifte hennes pappa Johan om sig med sin hushållerska Anna Charlotta Andersson och Junita fick en styvbror Erik som var ungefär lika gammal som hon. Några år senare, 1926, fick Junita en halvbror, Eber.

Men lyckan blev inte långvarig. Anna Charlotta dog några år efter och Johan, tillsammans med barnen Junita och Eber bodde kvar på museet.

Att Johan var vaktmästare på museet innebar att även resten av familjen förväntades utföra olika sysslor. Det ingick i Johans uppdrag och lön. Junita har berättat att så länge hon kunde minnas fick hon hjälpa till att elda i kokspannan, damma, skura golv och så småningom fick hon även sälja entrébiljetter. Hon fick även ta emot föremålsgåvor som besökarna lämnade in. Registreringen av föremålen gjorde dock hennes pappa vid den lilla kontorsplatsen där skrivmaskinen stod i vaktmästarbostaden.

År 1923 drogs det elektriska ljuset ini vaktmästarbostaden, som måste ha varit en stor händelse för hela familjen. Samma år gjordes även stora renoveringsarbeten i museet vilket  innebar mycket extrajobb för Junitas pappa.

Junita arbetade också tidigt med att ordna utställningar och samlingar. Främst var det de arkeologiska samlingarna och ordnandet av allmogesamlingen. För detta arbete uppmärksammades hon faktiskt och fick en gratifikation på 25 kronor år 1931.

När museet var stängt tyckte Junita att hon bodde i stadens största palats. Det var också mycket populärt att följa med Junita hem efter skolan och leka i de stora salarna på museet. Ibland lekte man fältslag med blankvapensamlingen uppe på vinden.

När sommaren kom kunde Junita och hennes bror Eber flytta upp på vinden. På så sätt fick de ett extra utrymme att bo i. För att föra det lite hemtrevligare satte de upp tidningsklipp och egna teckningar på tak och väggar. Fler av dessa finns kvar idag.

Men det kunde vara läskigt att bo på ett museum. Mörka kvällar tyckte Junita att det spökade i huset. Man kunde höra steg som vandrade runt i huset och från källaren kunde hon ibland höra en brandklocka klämta, men det fanns ingen sådan klocka i rummet. Hennes pappa Johan tyckte bara att det var fria fantasier, ända till den dagen då han själv såg en ljus gestalt som vandrade från övre våningen ner för trappan, in i den Nordiska salen.

År 1935 var ett olyckans år för Junita. I april dog hennes pappa i en olyckshändelse då han utsattes för cyanväte då han skulle sanera en lägenhet mot ohyra. I september samma år anställdes en ny vaktmästare och Junita och hennes bror blev tvungna att flytta från museet till fosterföräldrar. 

Senast uppdaterad: 2019-05-17 11:40