Porslin - Design under den oscarianska tiden
Under den oscarianska tiden blev porslinet mer vanligt förekommande i form av tallrikar, fat och kaffekoppar i de flesta hem.
Under det sena 1800-talet var det två svenska porslinsfabriker som nära nog hade monopol på den inhemska porslinstillverkningen - Rörstrand och Gustafsberg. Av dessa var Rörstrand den äldsta, grundad redan 1726 i Stockholm.
Först från 1857 lyckades man där få till stånd en produktion av äkta porslin som efter hand kom att ersätta det tidigare mer spröda flintporslinet. Den industriella massproduktionen var nu ett faktum och kundkretsen vidgades kraftigt till allt fler samhällsklasser. Det negativa med den allt snabbare tillverkningstakten var en nästan lika snabb nedgång vad gällde formgivning och smak.
Gustafsberg grundades på Värmdön, utanför Stockholm 1825, nära hundra år efter Rörstrand. Efter några inledande år som kännetecknades av dålig kvalitet bytte fabriken ledning och från 1840-talet startades en större industriproduktion, ofta med engelska förlagor när det gällde såväl form som dekor.
På 1860-talet introducerade man ett särskilt slagfast benporslin som för lång tid kom att bli något av ett kännetecken för Gustafsberg. Utöver servisgods kom nu också Gustavsberg att vidga sin nisch genom tillverkning av prydnadsföremål i form av urnor och figurer. Här använde man inte sällan godset parian som skulle ge intryck av marmor.
Gustafsbergsfabriken var mycket framgångsrik och lanserade under 1800-talets senare hälft en lång rad mycket uppskattade serviser. I prislistan 1866 kunde man erbjuda inte mindre än elva olika mönsterserier. Ett av de mest populära var det så kallade Willow-mönstret, inspirerat av 1700-talets kinesiska porslinsdekorer. Med ökande vinster ökades också den konstnärliga kvaliteten och man kunde ersätta engelska mönsterförlagor med svensk design av konstnärer som bland andra August Malmström och Helmer Osslund.
För att möta konkurrensen från det framgångsrika Gustafsberg anställde även Rörstrand nya konstnärer och formgivare där Alf Wallander från 1895 kom att bli ledande.
Utbud och design ändrades dramatiskt. Wallander började nu skapa ett rent, ljust porslin med dekorer i form av stiliserade djur och växter. Jugendstilen, som allt mer skulle slå igenom under 1900-talets första år, hade här gjort entré och skördade stora framgångar. Många av Wallanders främsta och mest konstnärliga produkter tillhörde den mer exklusiva produktionen och var inget som återfanns hos bredare folklager.
Svenskt porslin vann genom de nya konstnärerna framgångar även internationellt då man nu lyft sig från tidigare års enkla massproducerade produkter med en närmast dekadent stil där såväl former som dekor kopierats från andra europeiska fabriker. Man kunde nu uppvisa en egen stil och design som låg i tiden – eller till och med i framkant av denna.
