Brinkebergskulle, möte vid Kullens sluss

Ett möte mellan S/S Ceres och S/S Theodor Mannheimer vid Kullens sluss kring sekelskiftet 1900.

Slussen på bilden stod klar 1841 och döptes till Carl den niondes sluss vid den officiella invigningen av Oscar I år 1844. I dagligt tal var namnet Kullen, och det var den övre av de två slussar vid Brinkebergskulle innan nuvarande kanal- och slussverk kom till på 1910-talet. Idag kan man se en rest av denna sluss i form av ett parti av den östra slussväggen stående i kanalen uppströms dagens sluss. Slussvaktarhuset som syns bland träden togs ner 1913, och flyttades 3 - 400 meter söderut till en plats där det står än idag. Huset står vid kurvan på bilvägen ner till dagens sluss.

I slusskammaren ligger Ceres på väg att slussas upp för fortsatt resa mot Vänersborg. I bassängen väntar Theodor Mannheimer på att få komma ner. Längst ut till höger kan man ana Gustafs kvarvarande slusskammare från 1770-talet. Vägen ut till Kullens slussvaktarbostad gick över den gamla tegelslussen, och det är samma väg som man fortfarande (2018) kan gå ut på.

Båda fartygen blev byggda vid Motala verkstad, Theod. Mannheimer 1884 och Ceres 1885. Båda kom gå på sina respektive trader från början och ända fram till efter andra världskriget.

Med "Stockholmsbåten" Ceres kom i mitten av 1880-talet konstdepositioner från Nationalmuseum i Stockholm till det nyuppförda museet i Vänersborg. Ceres såldes ihop med systerfartyget Pallas till Norge 1946. Ceres kom att fungera som logementfartyg, bl.a. vi bärgningen av det tyska slagskeppet Tirpitz, vilket sänktes av brittiska bomplan utanför Tromsø i november 1944. Ceres skrotades efter en brand ombord 1952.

NBJ:s flaggskepp Theodor Mannheimer gick på traden Otterbäcken - Lilla Bommen i Göteborg under 63 år. Oftast hade fartyget två pråmar på släp lastade med skogs och gruvprodukter ner, kol och styckegods upp. Fartyget ägdes av det som 1906 kom att bli Nora Bergslags Järnväg och kan sägas fungera som en förlängning av järnvägen. Där järnvägen slutade i Otterbäcken fortsatte transporten till Göteborg på "egna kölar". Fartyget avyttrades 1947, i en tid då allt höll på att förändras. Det blev helt enkelt ekonomiskt omöjligt att fortsätta med detta transportsätt. Efter försäljningen 1947 blev det många ägarbyten, och redan runt 1950 kunde hon ses hårt uppkörd på grund utanför Trollhättan, då med fiskebetäckningen LL 605. Fartyget blev efter NBJ:s försäljning ombyggt och var också vid denna tid på Islandsfiske. Sista funnen notering är att hon ligger halvsjunken utom all räddning i Umeälven, detta i början av 2000-talet. Värt också att notera är att fartygets första befälhavare på 1880-talet var en vänersborgare vid namn Carl Axel Johansson.