Webbplatsen använder teknik som troligen inte stöds av din webbläsare som exempelvis Internet Explorer 11. Vissa saker kan se konstiga ut eller inte fungera. Vi rekommenderar att du byter till en modern webbläsare istället.

Gå direkt till huvudinnehållet

Stadsvandring - trettonde stoppet

Residensgatan 2. Foto: tidigt 1900-tal

Residensgatan 2

Vi viker från Edsgatan in på Fängelsegränd och riktar blicken mot Residensgatan 2.

På den gamla bilden från tidigt 1900-tal har tre små barn slagit sig ner på trappan och njuter av den värmande sommarsolen. Detta välbevarade hus uppfördes redan på 1770-talet och är centrala Vänersborgs äldsta trähus.

Den förste kände ägaren till huset var vågskrivaren Johan Florin som finns skriven på adressen 1787. Av titeln att döma arbetade han vid stadens järnvåg.

Huset kallas dock oftast för det Sellbergska huset efter en senare ägare - spegelmakaren Johan Fredrik Sellberg som från mitten av 1820-talet levde här med sin hustru Maria Catharina (Maja Cajsa) Ingman och deras barn.

Flera av Sellbergs vackra speglar finns ännu bevarade, på såväl museet som i privata hem, och de bär ofta drag av empire vilket var den förhärskande stilen under Sellbergs tid.

När familjen Sellberg levt här ett tiotal år, i oktober 1834, bröt en brand ut i ett angränsande kvarter mot Edsgatan. Branden spred sig till att snart omfatta hela staden.

Familjen Sellberg hade dock turen att vinden riktades från deras hus och att de hade Kronohäktet som granne. Fångarna släpptes nämligen ur sina bojor denna kväll för att deltaga i släckningsarbetet. De sprutade då rikligt med vatten över Sellbergs och närliggande hus så att de nedfallande glöden och gnistorna inte fick fäste. Johan Fredrik Sellberg levde sedan kvar på adressen till april 1852 då han avled, dagen före sin 60-årsdag.

Huset har i folkmun även kallats Spöslitarhuset då det på husets södra kortvägg tidigare fanns en påle där offentliga spöstraff utdelades. Det var skrämmande scener när de straffade fick sina ryggar sönderpiskade men det var också syftet med att straffet var offentligt och skulle avskräcka. De straffade bar sedan livet ut ärren efter piskrappen på ryggen vilket myntat talesättet "ränderna går aldrig ur". Den siste som fick sitt straff här, i början av 1850-talet, var en av stadens då mer kända olycksfåglar - "Snor-Kalle".

Fortsätt vandringen genom att klicka på bilden nedan:

Senast uppdaterad: 2022-02-02 08:20